men jag hoppas egentligen på så mycket mer. Jag ska se vad som händer efter den natten. Sen är det ett nytt år och nya äventyr väntar.

Kanske får jag en pojkvän det året. Antagligen inte. Men allt som ska ske under nästa år väntar att se. Kan inte fatta det.

Året 2011 har vart så jäkla underbart, träffat massvis med nya vänner, bästa vänner, killar och saker som har haft ett så jäkla stort inflytande

på mitt liv. Har definitivt vart det bästa året någonsin, undra om något kan toppa detta. Förmodligen blir år 2012 minst lika awesome. Eller

kanske blir det hemskt. År ,det är ju bara en siffra. Man växer ju hela tiden som människa. Nytt år och jag får det att låta som en sådan stor grej

men egentligen kanske det är precis som alla andra dagar i mitt liv. Några bra, några för jäkliga. Ändå minns man ju åren siffra för siffra,

minnen sorteras i år. Det är så fantastiskt att leva. Så otroligt stort och värdefullt. Ändå kan saker få en att vilja dö. Men varför dö, när man kan

LEVA?

Saker går för fort, för långsamt. Tänker för mycket, tänker inte alls. Skrattar, gråter, glömmer och minns. Älskar och hatar. Saknar. Bryr mig inte alls. Lever för stunden. Ser framåt. Blickar tillbaks. Tar alla jobbiga tankar och bara kastar iväg dem. Så fort de dyker upp blundar jag för dem, vill inte känna dem. Väljer att radera, gång på gång. Fort och smärtlöst. Ler ler ler. Tänker positivt. Behöver inte negativitet i mitt liv. Har lärt mig att blunda. Att inte tänka på saker som får mig må sämst. Väljer att må bra istället för dåligt. Man har alltid ett val. Eller?
Tänk så istället. Kärlek är bra, upplev den, låt den komma in i ditt liv. Vem bryr sig om hur länge det håller, hur ont det gör? , Alla vet ju ändå att hjärtat alltid kommer bli krossat någon gång. Många gånger. En del av livet. Ha inte så höga förväntningar på allt och alla, inte ens dig själv. Gör ditt bästa. Välj dina strider. Vad är värt att kämpa för, vad är värt att bråka om ? Måste man alltid ha rätt? Eller är det viktigare att inte bli osams. 
Välj själv.

Ibland önskar jag faktiskt att jag var någon annan. En snäll tjej. Duktig i skolan, hemma, en sån som alla tycker om. Som aldrig gör några fel, som har en fin stil, söt, som inte gör andra människor ledsna. Som inte beter sig illa. Som inte gör misstag.

Ibland önskar jag det.
Men jag vet att den enda jag kan vara är mig själv. och jag är stolt över vem jag är. jag står för alla mina misstag, jag lär mig av dem också! jag gör så människor blir ledsna ibland, men även glada. Jag är glad över nästan allt jag har gjort, det är en del av mig och en del av att växa upp. Om man aldrig vågar testa sig fram och vara sig själv kommer man heller aldrig utvecklas till att bli den fantastiska självständiga människa man faktiskt vill vara.

Ibland önskar jag att jag vore någon annan, men den enda jag kan och verkligen vill vara är just mig själv. ♥

kram på er, tänk på att alltid vara sanna mot er själva.Lär av misstag. Älska de stunder i livet som ni mår som bäst. Uppskatta allt fint i livet som era vänner och er familj. Strunta i skitsnack. Det är inget som är värt att tänka på. Mobbare och falska människor är inte till för att finnas i ditt liv. De behöver bara skaffa sig ett eget liv och ta itu med sina egna problem :-)

älskar detta konstverk av Michael Seidman

ph me


Ligger i min säng och bara funderar, lampan är släckt och Håkan Hellströms underbara texter strömmar ur högtalarna. Känner mig ganska nöjd, men det finns någonting där som stör. Något jag inte riktigt kan förklara, tomhet? saknad? hopp om en framtid så perfekt? att allt ska vara som i mina drömmar och att jag gör vad jag vill, att jag bara står där, blinkar och ler.Skrattar, delar ut kyssar och kramar till mina vänner och är helt tom.  Men så är det ju. Helt tom. Låter ju bra när jag skriver det såhär, vilket drömliv. Eller? Kan man göra vad man vill, skita i alla som snackar skit, må toppen och se toppen ut hela tiden. Vilken människa klarar av det egentligen. Inte jag iallafall. Jag lever precis som jag skriver.Som om morgondagen inte existerar. Men det håller inte i längden och jag blir deprimerad, frustrerad när saker inte går som jag vill, och jag tar inte riktigt ansvar över mig själv. Jag är bara 16 år så jag behöver ju verkligen inte det egentligen, kan ju bara leva mitt liv som alla andra fjortistonåringar här i Sverige, odödliga dockor med nya pojkvänner varje vecka som dom verkligen ÄÄÄLSKAR!!<33NAWEE;** men nej. Inte jag. Har alltid varit annorlunda. Kanske inte så det märks. Tänker bara väldigt mycket. Skulle aldrig älska någon jag knappt kände. Men jag beter mig inte heller moget. Jag gör saker som en normal inte skulle göra. Som en student som pluggar jämt, har bra betyg, en pojkvän, och festar sällan. Som kan laga mat och städa och vill ha barn när dom är 20. Så ser min syn ut på en mogen sund människa. En sådan människa kommer jag aldrig att bli. Jag är föralltid här, mittemellan någonstans och bara väntar på ingenting, allting. Just nu är jag glad och allt är relativt bra, men det ändras så snabbt , aldrig beredd på det. Imorgon kan jag ligga i min säng och vara riktigt deppig, eller så kan jag ligga och skratta för mig själv över hur jävla bra jag mår. Konstigt detdär. Känslor kommer och går hos mig. Senaste veckan har jag inte ens haft några känslor tror jag. Helt tom.

Jag skrev denna text för kanske ett år sedan. men sanningen är att ingenting har förändrats,även om jag vill .känner precis likadant idag!

Jag har aldrig känt kärlek.
Jag har aldrig varit hos någon som sakt
"Vi passar ihop".
Det har aldrig funnits någon annan
Och det är bra.
Jag kan inte leva upp till någons förutsättningar
Och jag kan inte ge mer än jag kan ta
 av mitt hjärta till en enda,
Det är inte en del av mig.
 
Det betyder att jag vet inte om jag kan vara trogen.
Jag kan inte ge upp fester och mina tanklösa idéer, 
Det är min konst, och det är en inre drift
Att förbli invecklad och lite annorlunda.

Och om han inte är vacker ytligt,
kommer jag inte att kunna ta första steget, inte ens hålla handen.
Kommer inte kunna hålla huvudet högt,
Tala om för människorna omkring mig att ja, han är min och jag är hans.

Det finns delar av mig jag älskar,
vackert hår, ömtåliga ögon,
Men alltför många som jag hatar.
Så det är omöjligt att tro på någon
som säger att jag är dödligt vacker.
 
Och jag förstår att det är saker med mig
som de flesta människor inte kan förstå.
Mina funderingar och tankar som dyker upp varenda jävla dag.
 
Det finns delar av mig som är inlåsta,
Tyst knuffade till osynliga hörn djupt inom mig.

Det finns drömmar om kaffe på morgonen,
Cigaretter efter sex,
Fingrar kittlandes längst min rygg,
Och somna i hans knä.
Men jag är osäker på vad man ska säga, och hur man bete sig
Så han inte känner sig sämre
Oälskad.
Jag balanserar mellan ytligheter och djup
men det finns inget mittemellan.
Jag lever för att upptäcka, och det är inte något som
Kan godtas i ett kärleksfullt, lugnt liv.
Livrädd för alla dessa regler och varningar
Så slutligen
Jag skulle hellre vara ensam.